Här kommer en historia hämtad ur verkligheten. Texten är hämtad från: http://debatt.svt.se/2013/01/23/med-korkort-for-kottatare-far-vi-respekt-for-djuren-som-slaktas/

Jag gick sakta mot den lilla flocken på min och Toves gård, gården i jämtländska Mörsil dit vi flyttat sommaren innan. Ett av många små projekt vi företagit oss var att föda upp får, mest för att de håller ängarna runt huset prydliga med sitt konstanta ätande, men också för deras lamm.

Jag hade slaktat och styckat lamm och andra djur många gånger förut, både i jobbet och tidigare under min uppväxt, och jag trodde inte att det skulle bli något problem heller den här gången – särskilt inte eftersom vi bara hade fem tackor och åtta lamm, varav de som inte skulle ätas i familjen dessutom skulle åka till slakteriet för att tas om hand där.

Allt eftersom sommaren gick, växte de små lammen. Barnen döpte dem och de blev ganska tama. Det hade aldrig varit fallet med de lamm vi haft på Fäviken, eftersom flockarna där alltid varit så mycket större. När jag närmade mig den lilla gruppen där på ängen ovanför huset bräkte de välkomnade i kör – kanske kände de igen mig som den trevlige prick som gav dem kornkross från sin utsträckta hand och kliade dem bakom öronen.

Det största av bagglammen, det som barnen kallade Valdemar, tog några steg mot mig. Han var inte bara barnens favorit utan också min, lite stiligare än sina syskon och med en ovanligt självsäker utstrålning.

Så stod jag där, med laddad bultpistol i vänster hand och en rakbladsvass slaktkniv nedstoppad i ett hölster knutet till mitt högra ben. Valdemar promenerade som vanligt rakt fram till mig och började nosa runt kring mina fickor efter något mumsigt.

Utan tvekan, märkligt nog, kliade jag honom en sista gång bakom örat innan jag tog ett fast grepp om det, tryckte bultpistolen mot hans lockiga panna och kramade avtryckaren. Han ryckte till som i kramp i samma stund som skottet brann av och blev sedan slapp. Jag drog kniven ur hölstret och skar raskt ett snitt in i hans hals, genom de livsviktiga blodkärlen.

Blodet strömmade ut över mina händer och ut på den kyliga marken, det ångade när den röda vätskan träffade ömtåliga formationer av frost på det bruna gräset under oss. I samma takt som blodet lämnade kroppen såg jag också livet lämna hans mörka ögon.

När jag stod nere vid vårt hus igen insåg jag att jag grät, något som jag visserligen gör ibland precis som de flesta av oss men som jag aldrig tidigare gjort när jag handskats med ett djur eller dess kött. Jag kände mig djupt rörd av morgonens händelser, och förstod att när man dödar en individ som man lärt känna och uppskatta för sina egna behovs skull så får man en speciell respekt för det djuret, en respekt som jag inte tror att man kan få på något annat sätt.

Ibland, när jag ser hur folk behandlar kött – ineffektivt och slarvigt i en restaurang genom att välja bort ”enklare delar”, eller som privatpersoner genom att uppenbart överkonsumera – då tänker jag att det vore bra med en motsvarighet till ett körkort för köttätare.

Köttkörkortet skulle vi få genom att föda upp, slakta, stycka och äta ett djur.

Om alla fick uppleva vad jag upplevde den där morgonen med Valdemar, tror jag att de som fortfarande skulle välja att äta kött efter det skulle göra det med betydligt mer eftertanke och respekt. De personer som inte kunde hantera situationen och acceptera verkligheten bakom köttätandet, skulle då liksom diskvalificera sig från sin rätt att äta andra individer. För äter andra individer är ju faktiskt vad vi gör när vi öppnar det där plasttråget med anonym biff från snabbköpet, även om det inte känns så.

Självklart skulle det bli lite svårt för alla i hela världen att uppleva samma sak som jag gjorde den där morgonen, det förstår jag. Men ändå – en av nycklarna till att få oss alla att konsumera med måtta och inte slösa och slänga så mycket som idag, är definitivt att återupptäcka vad mat egentligen är och börja värdera den igen.